Alkohol och Narkotika
Några tankar från ett diskussionsforum
Jag har svårt att släppa den här diskussionen om faror av alkohol och narkotikabruk. Det är ju trots allt ett av mina favoritämen :)
Till viss del har du rätt som skriver att de höga dödssiffrona för alkohol gentemot narkotika är för att narkomanen dör av alkoholen efter att lämnat narkotikan för att han inte längre har råd med narkotika. För flera vänner som nämnts är det just så, eller snarare har de dött i ett blandmissbruk. Och det är en fråga om tillgänglighet. Det är väl snarast det som det handlar om.
Vad jag har svårt för är det i det närmaste hatiska motståndet mot narkotika och samtidigt accepterandet av alkohol. Jag försvarar på inget sätt de förra utan jämställer drog som drog, som skapar ett beroende och ödelägger liv.
Sen kan man inta olika ståndpunkter i förhållande till dem, var man lägger ansvaret. Allt ifrån att helt lägga ansvaret på den enskilda personen till att helt lägga det på samhället. När jag menar att lägga ansvaret på den enskilda personen syftar jag på den vuxna människan så när det handlar om barn är det föräldrarna jag menar. Sen kan man alltid diskutera när en människa är vuxen att ta sitt ansvar, 15, 18 eller 20? juridiskt eller psykologiskt?
Om man lägger ansvaret enbart på de enskilda hamnar man lätt i den liberalaste vägen med fri tillgång på alkohol i affärer gårdar etc, må vara med åldersgräns, men samma måste också gälla narkotika oavsett farlighet (vilken det dessutom kan bedömas väldigt olika). Med den inställningen faller också lagar som LVM. Behandling kan enbart ske om den enskilda själv ber om det.
Å andra sidan om man helt lägger ansvaret på samhället bör följaktligen även alkoholen kriminaliseras på sikt och hela tiden göras mer svårtillgänglig, (något som med rådande acceptans inte låter sig göras. Här tar man också till tvångslagar som LVU och LVM mycket mindre restriktivt då det ju är samhället som ska se till att ungdomen inte hamnar i missbruk eller att få den vuxna att avsluta sitt. Och missbrukaren är ett offer som hamnat i missbruket på grund av alkoholen, narkotikan och andra olyckliga omständigeter hen inte kunnat råda över.
Nåväl detta är ytterligheter och de flesta står ju någonstans mellan dessa ytterligheter. Jag tor att det är svårt att se att den enskilda inte har ansvar för sina val samtidigt som man kan hamna dumdristigt och i omständigheter som man inte riktigt råder över som till slut leder till ett missbruk som är svårt att ta sig ur. Ändå! Det finns ingen som kan sluta ett missbruk utan att själv vilja. LVM (tvångsomhändertagande) kan hjälpa som en tillfällig ”tork” och motivation att ta till sig behandling, men om man inte får med sig missbrukaren lyckas man aldrig. Hälften av alla tunga narkomaner slutar helt frivilligt utan behandling, men med hjälp av vänner och ofta NA (anonyma narkomaner)
Sen kan jag hålla med om att vården inte alltid är lyckad. Dels handlar det om pengar. Kommunerna vill helst ha ett quick-fix, med en behandling helst inte längre än tre månader, vilket oftast är för kort tid att bryta alla vanor. Kommunen vill inte ta sitt ansvar. Detta är en dyr grupp utan inflytande som är allmänt föraktad. Vem talar i deras sak. Kommunen sätter i sin budget upp att högst två vuxna missbrukare har plats på instutiotion per årsbasis. Högst fem ungdomar. Sen varierar ju kvaliteten på behandlingshemmmen en del, men där har det blivit bättre i en bransch som för bara tio år sedan var i det närmaste hur lätt som helst att tjäna pengar krävs idag dokumentation och insyn.
Personligen är jag ganska långt åt att lägga ansvar på den enskilda och dennes föräldrar. Jag ser det som mest verkningsfullt att lägga tillbaka ansvar för sina handlingar och att göra nya val. När jag får med ungdomar och föräldrar kan vi samarbeta och finna en fruktsam lösning oavsett hur tillgängligheten är, oavsett om det är alkohol eller narkotika.
Sen är jag pragmatisk såtillvida att jag inte ser det som möjligt att legalisera och släppa allt fritt då tillgängligheten gör att folk gör förödande val. Jag ser det heller inte möjligt att strama åt alkoholen speciellt utan vi lever i en värld och kukltur med hög alkoholacceptans där det är lätt att få tag i lördagsfyllan, och med föräldrar som tycker att ”vi var ju inte mycket bättre själva när vi var femton” och därför inte tar särskilt allvarligt på när de får hämta hem sin asfulla tonåring. (här varierar inställningen rejält, men med de beskrivna föräldrarna som tar lätt för det så går det heller inte bra för ungdomen, enligt min erfarenhet.)
Vad jag skulle vilja är att fler inser vilken farlig drog alkoholen faktiskt är och att det är tidigt bruk av den som är inkörsport till missbruk oavsett om det är alkohol eller narkotika. Så gott som alla missbrukare har börjat i tidiga tonår med alkohol och tobak. Dessa två droger är tydliga gränsbrytare. Bland de som börjat dricka alkohol tidigt är det förhållandevis stor andel som hamnar i ett missbruk av alkohol och/eller narkotika.
Här har kommunerna en rejäl möjlighet att arbeta förebyggande, tidigt ingripande och även tillmötesgående behanling i långt gånget missbruk. Det är nämligen dyrt med missbruk, och det våld och kriminalitet som ofta följer i dess spår.
”70 procent av misshandelsbrotten mot män begås av berusade personer; nästan hälften av brottsoffren är själva berusade vid misshandeln. För kvinnor är motsvarande siffror lägre – 36 respektive 19 procent.”
Alkohol beräknas svara för ca 30 procent av alla dödsolyckor. 20–30 procent av alla som dödas i trafiken har alkohol i blodet. På sjön är andelen ännu större – cirka 45 procent alla som drunknar och som har undersökts rättsmedicinskt har alkohol i blodet. Alkoholandelen är högre bland unga personer.
källa: http://www.can.se/sv/Drogfakta/Alkohol/
Varje ung människa som i onödan hamnar i ett utanförskap leder till samhällskostnader som på årsbasis kan uppgå till mellan 350 000 kronor och 1 600 000
kronor i form av ökad välfärdskonsumtion. Till detta kommer värdet av årliga produktionsförluster på ytterligare cirka 300 000 kronor per person. Tabellen visar hur fördelningen av kostnader mellan olika aktörer är beroende av den problematik som omger individen.
En Narkomans årskostnad för samhället
Arbetsförmedling 26 375
Försäkringskassa 113 833
Kommunen 258 979
Landstinget 62 234
Rättsväsendet 651 340
Övriga 540 000
Summa 1 652 761
Uträkningarna är från nationalekonomerna Wadeskog och Nillsons arbete ”Bättre stämma i bäcken än i ån” som finns att ladda ner här
En årlig kostnad på 1,6 miljoner innebär under tjugo år en kostnad på över 30 miljoner. En socialsekreterar kostar ca 10 miljoner på samma tid. Så räknar man på det sättet att socialtjänsten får kosta för att om en socialarbetare räddar en potentiell narkoman har hen sparat 20 miljoner åt samhället, men bara fem miljoner åt kommunen.
Med de orden vill jag påstå att det finns en utvecklingspotetial att ta tillvara istället för att se socialtjänsten som något som katten släpat in, eller som en ond fiende kommunen ska förgöra.
