Brott och straff vid våldtäkt upprör.

7 november, 2015 Av av Tonny Molander


En ung kvinna blir våldtagen av tre barn (15 – 18 år) på ett synnerligen grovt sätt. Det ges inga förmildrande omständigheter pga kvinnans klädsel uppträdande eller dylikt (vilket förekommer) utan hon blir helt och hållet trodd, och gärningsmännen döms även utifrån teknisk bevisning. Rättsligt är alltså allt enligt regelboken, ändå upprör domen. Gärningsmännen fick bara 6 och nio månaders sluten ungdomsvård. Brottet dömdes till att ligga mellan 4 och fem års fängelse. Straffskalan för grov våldtäkt är fängelse 2 – 6 år. Det kan jämföras med Grov misshandel, 1 – 6 år, Vållande till annans död, 14 dagar-2 år, och dråp 6 -10 år.

Jag vet inte om de som mår dåligt över domen anser att straffet 5 år är för lindrigt. Det jag tror är att de upprörs över straffrabatten. I Sverige dömer vi inte barn till samma straff som vuxna. Det innebär att de flesta som är under 21 år (här rör det sig om 15 – 18) oftast döms till ungdoms eller samhällstjänst ett visst antal dagar motsvarande en omräkningsskala för fängelse. För de riktigt grova brotten kan sluten ungdomsvård utdömas upp till 4 år. Ett straff som är tidsbestämt och alltså inte förkortas med en tredjedel av tiden som brukligt är för andra straff. Jag tycker att det är bra att vi särbehandlar barn i det svenska rättssystemet. Barn under femton år döms inte alls.

Straffet i sig fyller flera funktioner. Dels att vara förebyggande så att andra inte tar risken att begå brottet, och att den som blivit dömd inte upprepar brottet eftersom det kostade mer än det smakade.

Det har också en vårdande, behandlande idé. Det är meningen att fängelse och ungdomsvård ska bidra till att återanpassa de dömda från en kriminell livsstil till ett regelrätt leverne.

Men det har också en direkt straffande funktion. Det ska kännas att man har begått ett fel mot samhället. Häri ligger också en upprättelse för offret. Jag kallar den här delen för hämnd. Samhället som ger igen å samhällets och offrets vägnar. Sen kan man tycka vad man vill om ordvalet, innehållet är detsamma, och jag ser inget problematiskt i det. Rättsväsendet fyller funktionen att ha ansvar för straff just för att inte enskilda godtyckligt ska få utdela sin hämnd.

Och i den här tredje delen tror jag förklaringen till upprördheten ligger. När man skriver ”en flicka som utsatts för en sådan mardröm samtidigt som våldtäktsmännen i princip klarar sig, för deras straff är ett hån. Jag undrar varför kvinnans kropp fortfarande är lovligt byte, straffen för övergrepp på kvinnor är alldeles för lindriga”, upprörs man över att straffets kännbarhet är för lindrigt. Alltså hämndfaktorn är för låg. Att kvinnan inte får den upprättelse man tycker hon förtjänar. Men det här straffet visar ju om något att kvinnans kropp inte är ett lovligt byte.

”Åklagare Christina Voigt är nöjd med utfallet
.
Tingsrätten har dömt helt i enlighet med mina yrkanden. Jag tycker att det är en välskriven och bra dom, säger hon.”

Jag rekommenderar varmt Katarina Wennstams bok, Flickan och skulden, där hon radar upp fall där kvinnan ifrågasätts och där det här argumentet ovan skulle varit giltigt. I det aktuella fallet är det inte så.

Man kan önska sig hårdare straff rent generellt. Något som bevisligen inte leder till mindre brott. Man försöka få till en hårdare bestraffning för våldtäkt, alltså någonstans mellan misshandel och dråp vilket skulle öka hämndfaktorn för de här brotten men knappast utfallet. Och man kan försöka få en ändring på ungdomsrabatten, som väl är den som upprör mest i det här fallet. Samtidigt är jag övertygad om att placerar mer barn på institution snarare ökar brottslighet än tvärtom, men visst kan man argumentera för det.