En ny underklass

8 januari, 2011 Av av Tonny Molander

Vi byggde landet i gärning och ord, röjde dess tegar och plöjde dess jord. Ett land byggt på solidaritet. Sverige som exempel i världen på en grundtrygghet för alla och där arbetarklassen skapat ett föredöme. Fackföreningarna garanterade att ingen skulle arbeta för underlöner. Det har gått bra för Sverige senaste seklet,  in i globaliseringens tidevarv. Detta land den äldsta generationen fortfarande är stolta över att ha varit med och skapat.

Men hur mår det landet idag?   Hur lever solidariteten?   Vilka är dagens underklass?

Vi lever i globaliseringens tidevarv och i det perspektivet hittar vi hela den tredje världen som försörjer vår välfärd och överkonsumtion. Där breder en urban misär ut sig med exploatering av barnarbetare och socialt utsatta. Vi som nation hör till de besuttna. Men i ett annat perspektiv har vi även en underklass här idag. En del av den är de som kommer hit från andra länder och arbetar för löner långt under alla fackföreningsöverenskommelser. Vissa av dem kommer inte ens i kontakt med vare sig fackförening eller försäkringssystem utan är hänvisade till att arbeta svart för löner under 50 kronor i timmen och detta i en vit och reglerad marknad där den som betalar dem har en fullt laglig och redovisad verksamhet. Socialstyrelsen har gjort en uppskattning att det finns mellan 10 000 och 50 000 irreguljära flyktingar i vårt land.

En del av detta har Anna Gavanas, docent i genusvetenskap skrivit om i en rapport som forskare vid Institutet för framtidsstudier där hon är involverad i ett projekt om social in/exkludering och empiriskt utforskar sambanden mellan globalisering, migration, (in)formalisering på arbetsmarknaden samt etablering och/ marginaliseringsprocesser.

I Sverige är 90 % av dem som arbetar inom sk hushållsnära tjänster kvinnor. Städbranchen är den bransch som toppar listan på anställda med invandrarbakgrund. Man talar tom om ”städsvenska”, den svenska det räcker att kunna för att klara av att städa. I Gavanas studie finns det kvinnor som jobbar för 25 kronor i timmen och i det priset  förväntas de även ställa upp på sexuella tjänster. Detta är verkligheten för många av de irreguljära invandrarkvinnor som finns i landet, men även något som kvinnor från tex baltikum utsätts för tack vare städbidrag som utnyttjar den sk RUT-reformen. Skatteavdraget för hushållsnära tjänster har öppnat en bredare marknad för städbranchen. Detta har visserligen gjort att det är svårare att få svart jobb men med den effekten att priset för svart arbetskraft sänkts ytterligare.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utgör grunden för hur de förenade nationerna ser på människans universella rättigheter. I artikel 2 stadgas att; ”var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.

Flera andra konventioner som Sverige är anslutna till har samma innebörd att ”Varje konventionsstat åtar sig att respektera och tillförsäkra var och en som befinner sig inom dess territorium …” ”konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa” ,”konventionsländer är skyldiga att garantera likhet mellan medborgare och ickemedborgare avseende åtnjutandet av dessa rättigheter …” Frågan är om man kan anse att vi uppfyller artikel 2 i de mänskliga rättigheterna när vi har papperslösa som arbetar för 25 kronor i timmen inklusive sexuella tjänster? 2003 antogs i FN, Konventionen om migrantarbetare och deras familjers rättigheter i syfte att stärka migrantarbetarnas rättsliga status i de länder de jobbar i. Än så länge är det nästan uteslutande sändarländerna och inte mottagarländerna som raticifierat den. En diskussion om raticificiering förs i vart fall i EU.

Vi har en grupp människor i Sverige som av olika skäl flytt undan förgängelse i sina hemländer. Människor som lämnat allt vad de ägt och haft bakom sig för att försöka rädda sig hit i hopp om ett värdigt liv. De som hamnar lägst gör det pga av kön, etnicitet och klass. De lever här fullständigt rättslösa och utnyttjas med ett hot om att skickas tillbaka till krig, svält och/eller förföljelse. De lever utan tillgång till utbildning, sociala försäkringar eller sjukvård i en stor utsatthet. Hur hjälper vi dessa människor bäst? Finns det något sätt för den svenska socialtjänsten att ge de här människorna ett rättmätigt stöd?

Kommer den dag då de här migranterna, dagens svenska (och andra länders) underklass organiserar och mobiliserar sig likt arbetarrörelsen gjorde för hundra år sedan.

Inspiration, fakta och research i det här inlägget är hämtat från Susanne Karlberg Persman, Umeå universitet, ur ett paper hon skrivit i kursen, ”Integration, etnicitet och internationella relationer i socialt arbete”. Språkbruket och utsvängningarna är helt och hållet mina egna