HÖGRE BEHÖRIGHET-

Lastbilshistorier

I december behöver mitt körkort förnyas. Eftersom jag har alla bokstäver behövs ett läkarintyg. Det är längesen jag körde ett tungt fordon nu och troligen kommer jag väl aldrig att göra det heller. Men det är en del av min identitet, och om det nu är så att vi hyr/lånar en husbil till sommaren så är det ju bra om den är tung att jag ändå får köra den. Att vi får chans till en sista semestertripp ihop. Mest är det nog ändå för att jag vill dö med alla bokstäver på. Igår var jag alltså in på läkarundersökningen och vi får se hur transportstyrelsen tar det. Jag hade ju kunna mörka om stroke och hjärtflimmer eftersom de inte har rätt att läsa mina journaler, men jag valde att vara öppen med det. I diskussionen med läkaren kom också fram att jag hade obotlig cancer och fick cellgifter palliativt. Men inget av detta bör inverka. En stroke ger tremånaders karens och den är avklarad och godkänd av läkare. Jag har absolut inga men av den, och hjärtflimmret ligger ett och ett halvt år tillbaka och jag medicinerar både mot flimmer, betablockerare och mot stroke, blodförtunnande och vad det gäller cellgifterna är det inget som hindrar mig att köra utom om jag själv gör den bedömningen, som dagen jag får och ett par dagar efter. Så jag räknar med att få mina bokstäver och nu tänkte jag berätta om varför den högre behörigheten är en del av min identitet. Det blir mest nostalgi, ju närmare döden desto mer nostalgisk i minnen blir jag vilket nog är rätt normalt. Även att jag blir mer och mer självfixerad, vilket kanske inte alltid är så snyggt.

F örsta lastbilen jag körde var en Volvo F 86 som gått över 80 000 mil. Jag var nere i Helsingborg och gick in på arbetsförmedlingen där och sökte jobb. – Kan du köra lastbil var frågan. – Jag har kört en del folkabuss svarade jag (den lilla kleinbussen på samma chassi som bubblan). Och så blev jag hänvisad till HMC (Helsingborgs mjölkcentral) där jag togs emot och välkomnades att börja nästa dag. Jag introducerades på bilen, en F86 är lite större än en folkabuss. Har för mig totalvikten var 16 ton varav lasten hälften. I ett par dagar åkte jag med/körde den runda jag sen skulle köra de kommande tre månaderna ut till Klippan och tillbaka. Jag levererade mejerivaror till affärer, skolor och bagerier. Den som lärde mig rundan och bilen ansåg att man lärde sig att köra bäst på egen hand. Detta hände sig på den tiden då man inte behövde lastbilskort för att köra livsmedels och renhållningsfordon, för icke yrkesmässig trafik fanns det inga begränsningar mer än ett vanligt bilkörkort. Jag minns min första dag jag körde ensam. Bilen var lastad med mjölkförpackningar i vagnar, som var fastspända och backar som stod packade. Jag körde ut genom mejeriets grind och tar kurvan i lite för hög fart och hör ett brak ifrån skåpet och ser i backspegeln hur det rinner ut mjölk ur bilen och färgar hela gatan vit. Bara att vända och backa in till lastkajen och till ljudet av ett antal gliringar. Men det var ingen chef som blev arg. Alla backarna hade vält och låg i en röra med mjölk och grädde. Det var till att städa ur, spola rent och lasta om. Efter det körde jag alltid med ett öppnat paket filmjölk, min frukost, stående på instrumentbrädan. Stod det utan att välta så klarade sig även lasten. Några små incidenter till blev det, en nerkörd grind när jag skar kurvan för snävt och en affärsskylt som jag alltså inte kunde köra under. De är ena höga rackare de här. När jag jobbade på posten så tog jag alltid med mig cykeln hem för att slippa gå. Vanan satt i och jag tog ofta med mig mjölkbilen hem till Rökullavägen, det hyreshusområde jag var inneboende i. Inte så smart när jag en kväll ’turade’ till Helsingör och träffade en trevlig dam som jag skulle följa hem. Eftersom jag hade bilen hemma var jag ju tvungen att hämta den och backa in på gatan på Tågaborg med backvarnarna tutande klockan två på natten. De var ändå nöjda med mitt jobb och även nästa sommar körde jag tre månader åt HMC, nu med en ny F 87.

Nästa jobb var Göteborgs renhållning där jag körde sopbil på ackord. Det betalade sig bra, gav muskler och kondition, fria middagar, öl och cigaretter mot ’skomme’ (extrasopor som man inte tog betalt för). Jag stod på fotplattan bak, drog fram kärl som den andra tömde och hoppade sen in i bilen som en sorts stafett i villaområdena. Ett av de farligare momenten var när man hade en massa lådor och stod uppe i inkastet och trampade ner dem så att de tog fäste i skruven. Att slinta där hade inneburit att man själv följt med in i skruven, å andra sidan har jag aldrig hört talas om att någon avslutat sitt liv så. Sopjobbet gav mig antagning till Lindholmens gymnasiums körkortsutbildning. En trettonveckorskurs med ams-lön där vi var tolv stycken som körde omkring med fyra lastbilar och två bussar. Tex en tur till Säffle för att ta en kopp kaffe. Bland det roligaste var halkkörningen. Halkbanan var avstängd och vi sladdade runt med vara bilar. Det är inte jättelätt att häva en sladd med en stor bil och hålla sig kvar på vägen.

Några år senare, efter våra indienresor köpte jag och min närmsta vän Bengt en liten gård vid Gafsfjorden söder om Arvika. Ingen av oss hade bil så det föll sig rätt naturligt att köpa en liten lastbil då vi hade våra saker utspridda i Göteborg och Ulricehamnstrakten. Vi hittade en liten söt Bedford J2 som lastade drygt tre ton. En sexcylindrig bensinmotor som fick upp bilen i hundra knyck. Den blev även vårt första jordbuksredskap när vi hjälpte grannen Leif att köra hö fyra mil på småvägar. Han hade också precis köpt en större gård men hade kvar sina gärden i Edane. På så sätt fick vi in hö till de djur vi skaffade oss första sommaren. En av de första var en tio månaders tjurkalv jag spelade av Leif en kväll på poker. Gutefåren kom också den första sommaren. J2:an fick göra rätt för sig och tjänade definitivt in de tretusen vi gav för den. Till den första hösten försökte jag mig på vedaffärer. Vi kapade och högg ved och stoppade i säckar som vi fyllde flaket med och som jag sen körde ner till Göteborg för att sälja. Det gick inte så bra, verkade som om alla andra haft samma idé och vedpriset var lågt. Jag räknade ut att jag minus alla utlägg gjorde en förtjänst på tre kronor i timmen när all ved var såld. Bedforden gick några år men blev sen stående när den gick orent och till slut inte ville starta. Då köpte jag och en annan vän en Scania 55 med tipp och kran. En lite större bil med fler möjligheter, men den blev inte så långvarig bara en sommar. Jag skulle leverera ett gruslass till en granne och på vägen hem till honom fick jag punktering på ena dubbelmonterade bakdäcket. Nåväl det verkade inte vara några större problem och bara en mil kvar. Jag körde in på hans infart för att tippa lasset. Infarten lutade något åt samma håll som det punkterade däcket var. Gruset var blött och när jag hissat upp tippen föll inte gruset av direkt utan bilen lutade mer och sakta och säkert välte jag. Det kändes som en händelse i ultrarapid och jag hann få ner flaket innan jag låg på sidan tvärs över hans infart. Något grannens fru inte uppskattade när hon kom hem. Hon brukade alltid klaga över alla bilar han hade stående skrotande på gården.

En annan granne hade en grävmaskin och reste lätt upp Scanian som tyvärr hade vridits i ramen så flaket missade sitt lås med en dm. I övrigt fungerade den bra och vi fick igen ett par tusen, av de sju vi lagt, när vi sålde den.

Jag flyttade till Tannflo och lämnade Värmland. Efter jag bott där ett par år tipsade Bengt mig om att det var en Bedford till salu på Stavsnäs såg och hyvleri. Den var i mycket bättre skick än den vi hade. En röd och svart med en fyrcylindrig dieselmotor. Betydligt dyrare, men jag tjänade in den redan första sommaren då jag tog hem ett anbud på att tömma soporna på rastplaserna från Tannflo till Västerbottengränsen. Jag betalade och tog hem den direkt. Nu fick jag också möjlighet att ta med min traktor, en Fordson Major Höglund, fotogenare, 49 års modell, som vägde drygt två ton. Att lasta den var ett smått vansinnigt projekt som jag fick hjälp av Micke med att göra. Vi backade upp den på flaket genom att rulla den med startveven och backen i. Det var bra utväxling så den biten fungerade bra, säkringen med plankorna sämre, när bakhjulen var uppe och framhjulen stod mitt på plankorna kalvade de och traktorn stod i en inte helt riskfri position. Riktigt läskigt faktiskt men något måste ju göras. Så med domkraft och uppallning fick vi i alla fall traktorn på rätt köl igen och kunde rulla upp den på flaket utan att någon eller något kom till skada.

Med traktorn och övriga saker väl surrade gav jag mig iväg mot Norrland. Norr om Sunne skedde nästa tillbud. Det var på en raka nedanför Tossebergsklätten, något utför så jag var väl uppe i 80 km/tim när vänster framdäck exploderade och bilen girade kraftigt över på vänster sida vägbanan. Lastbilen som var från 1965 saknade servo och det var omöjligt att hålla emot. Vid sidan av vägen sluttade det brant utför.

Att åka av vägen här skulle innebära en katastrofal volt med traktorn som extra accelerator. Det fick inte ske och jag tog i vad jag kunde. Då fick jag de krafter som behövdes och kunde sen styra bilen in till rätt vägren. Några hundra meter därifrån bodde ett par vänner. Jag gick till dem, lånade deras bil och hämtade ett par extra hjul från den gamla bedforden. Sov sen över. Nästa dag kändes det som allt hade gått av mellan skulderbladen. Smärtan var näst intill outhärdlig men ändå så mycket behagligare än att ha voltat utför . Resten av resan gick problemfritt och jag landade nöjd i Tannflo dan efter.

Min J 2:a gav mig mycket glädje och under några år skapade den en identitet på Tannflo. Jag körde hö till mig själv, hjälpte vänner med flytt och soplass. Tömde soporna längs riksnittian ett par somrar, köpte upp halmbalar, fick plats med åtta stycken, som jag sen levererade. Den gav inga stora förtjänster men den gav mig en plats i samhället och en identitet för mig själv. Det var jag, min lastbil och Tinny, min bordercollie som alltid var med på passagerarsätet.

Så det är skälet till att jag fortfarande vill ha kvar min högre behörighet. Är inte vägen mot döden att försöka släppa taget men även att klamra sig fast vid det som betyder något? Jag tror inte jag är unik där.

 

 

 

 

 

 

 

(bilderna på F87:an och Scania 55:an är tagna från nätet. Alla övriga bilder är mina egna)+