I rymden finns inga känslor

17 september, 2010 Av av Tonny Molander

Filmen, I rymden finns inga känslor, handlar om en grabb med asperger. Jag håller på att läsa boken, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, av Ann Heberlein, som handlar om hennes bipoläritet. Asperger och bipolär sjukdom är i ropet idag i film och litteratur liksom att det ställs diagnoser på skolor och sjukhus. Jag tror vi alla känner igen oss i någon grad. Kanske handlar psykisk sjukdom/funktionshinder bara om en frågan av grad

När filmen börjar och Simon visar hur viktigt det är med fasta rutiner och att inte någon får röra honom känner jag igen något i mig. Trots det lever jag ett liv i kaos och är utbildad beröringsterapeut. Men finns det nåt aspergerskt hos mig. Än mer känner jag igen mig i Ann Heberleins bok i önskan att inte vilja leva. Jag vet inte hur vanligt det är att leva med självmordstankar, men i ungdomen tror jag det förekommer ofta. Idag är det mest en känsla jag har när jag dyker ner i djupa depressioner som känns som de aldrig ska ta slut innan jag åter maniskt känner att jag kan klara av det mesta, inklusive att vinna ett litet obetydligt val. Detta har gjort att jag blivit normbrytande och därför uppskattar en person som Bill Skarsgårds Simon i, I rymden finns inga känslor, när han går utanför varenda vettig norm för att på ett konkret och vetenskapligt sätt finna en ny flickvän till sin bror.
Mina tårar rann en stor del av denna vackra film.

En annan aspergerhjälte är Rizwan Khan, i My name is Khan, som inte kan förstå att folk inte menar exakt vad de säger och därför måste träffa amerikas president för att få tillbaka sin älskade Mandira. Han är lite av en indisk Rainman som griper in i den amerikanska storpolitiken efte 9/11.

Normlöshet var det ja. Inte för att man kan släppa alla normer men ändå, om vi inte tillåter oss att bryta dem kommer vi aldrig att utvecklas. Jag vill ändå påstå att min önskan att spräcka normerna är en tillgång i det politiska livet där jag ifrågasätter och försöker se andra möjligheter. För mig är det viktigt att finna lösningar som är till gagn för oss även långsiktigt. Hela det här valet har inriktats på ekonomin trots att det som hotar oss är helt andra frågor. Antagligen har dagens ekonomiska system redan spelat ut sin roll och det vi upplever nu är hur mammuten segnar ihop med små festliga krumsprång. Det är inte pengarna och jobben vi behöver utan allt det andra som vi behöver för att leva. Kärlek och vänskap är det viktigaste av allt. Ska vi överleva så måste vi låta dessa två övervinna rädslan och protektionismen. Vi måste dela med oss. Vi måste ta hand om varandra. Här lever vi i den bästa av världar där vi kan odla mat av bästa kvalitet. Vi har tillgång till friskt vatten. Vi har skolor och vårdhem av bästa kvalitet. Vi har utrymme så att vi skulle kunna bo tiofalt här utan problem (i Holland bor de 16,5 millioner på en yta mindre än Sollefteås, vi är 20 000, 240 000 invånare i hela länet).

Vi måste våga tänka i nya banor. Vi måste våga utnyttja de resurser vi har utan att förstöra dem. Resurserna består av människor från alla delar av världen, av jord skog och vatten och av byggnader som rymmer skolor, sjukhus, bostäder och industri. Tillsammans kan vi lyfta och vinna över ett döende kapital med en friskhet som bådar för överlevnad snarare än undergång. Vi behöver varandra. Låt oss inte välja pengarna när valet bör gälla livet.

I rymden finns inga känslor. På jorden finns kärlek, lycka och sorg.