Nyfiken på döden
Jag undrar om det är udda att se nyfiket på döden. En önskan att uppleva det så starkt som möjligt, alltså obedövat. Jag återkommer till det flera gånger idag när jag pratade med prästen. Mest blir det att jag pratar, mest berättar och hon ställer frågor, som iofs leder mig dit hon vill, men jag börjar ofta också med att bara prata om något som dyker upp och det känns som hon stöder mig i det. Och idag hamnade vi ofta på min död även när jag berättade om mamma och pappa, mitt förhållande till dom och deras död. När jag läser vad andra skriver om sin död (eller totalt undviker den) så tänker jag på att mitt förhållningssätt med nyfikenhet och spänning är ganska udda. Konstigt. Bör det inte vara det självklara sättet att möta döden på, åtminstone om den är förväntad, som tex vid cancer. Eller är dödsrädslan genetiskt betingad och min reaktion bara en form av förnekelse. Jag vill inte tro det, det verkar så kontraproduktivt. Jag tror snarare rädslan för döden hör ihop med gudsfruktan och alla religösa förbannelser vi matats med.
En egenhet som jag har som kanske sticker ut mer, men som jag är övertygad delas av många forskare, är att jag ser mig som ett experiment, något jag studerar och fascineras av. På ett sätt har jag nog alltid varit forskartypen som analyserat det ena eller andra, från att plocka isär leksaker och klockor för att förstå hur de fungerar till att se min egen dödsprocess som ett mycket intressant studieobjekt. Från början var jag väl mest naturvetare, då i synnerhet matematik och fysik. Jag har alltid fascinerats av det största och det minsta. Men vad finns bortom? Eller går det ihop, som tex, som jag förstått det krökta rummet. Är också makrokosmos och mikrokosmos det samma.
Tillbaka till prästsamtalet och att uppleva döden så obedövad som möjligt. Linda (prästen) sa att det kanske är när vi är avstängda från våra mänskliga sinnen som vi upplever övergången mest. Vi har båda föräldrar som dött efter att legat i koma några dygn, och där vi upplevt dödsögonblicket. Och det är ju tänkvärt. Jag som väl helst vill vara med och dokumentera övergången, helst med penna och kamera. Nog inte möjligt. Men det kan ju vara så att jag möts av ingenting. Många icketroende beskriver döden som att allt blir svart, men det är ju någonting, ett svart rum. Ingenting kan vi nog inte ens föreställa oss. Vi vill så gärna relatera till våra sinnen och beskriva detta intet för oss. Men det låter sig ju inte göras. Jag tror inte det är möjligt att föreställa sig ingenting. Även om det är en högst möjlig utgång av livet. Vi pratade vidare om min sista tid, hur vill jag ha den. Jag har alltid sagt att jag inte vill ligga oförmögen i en säng och dö. Nu har jag ändrat mig, åtminstone så länge jag har mina sinnen i hyfsad form. Jag vill verkligen uppleva döden. Sen om det gör för ont får jag väl sövas med tillräcklig dos, beroende på vad jag då anser lämpligt.
Något jag verkligen vill är att bli läst för, ända in till slutet. Jag älskar böcker men mer om det i ett senare inlägg.
