STROKE ?

I januari blev jag kallad till samtal med läkare i Sundsvall. Tänkte inte det var något särskilt utan mest att diskutera framtida vård och behandling. Han ställde frågor om mitt hälsotillstånd och undersökte mig, sen ville han lägga in mig. Anledningen var att han ville göra en magnetröntgen på mitt huvudinnehåll och se om det var en stroke, en tia eller nya metastaser jag råkat ut för i december. Ett stort problem med det var att han kunde upplyst oss om det i förväg. IngaMari hade nämligen följt med i taxin som medföljare. Nu när jag blev kvar fick hon inte åka sjukresa hem utan förlita sig på bussar. Som tur var gick det bra. Via buss från sjukhuset till centrum fick hon en buss till Härnösand och där stöter hon på vår granne och får alltså skjuts ända hem. Om inte det hade skett hade hon inte haft en chans att hinna med sista buss från Sollefteå och hem.

Jag las in på en sal med en annan gammal cancersjuk gubbe. Han var nog mycket mer illa däran än jag, åtminstone lät det så. Han bara klagade på allt och ingenting var bra. En enveten jeremiad över hur illa han hade de. Jag hoppas verkligen inte att jag blir sån, men vem vet hur det är när smärtorna sätter in och rörligheten försvinner. Så jag ska nog inte vara alltför stursk. Magnetröntgen skulle inte bli förrän nästa morgon, på fredagen så jag hade god tid att googla metastaser i hjärnan under kvällen samt fixa fram nödvändigheter som fler stomipåsar och mobilladdare. Även en promenad ner till kiosken hann jag med. Googlingen var inte alltför upplyftande. Prognoserna jag läste var en till tre månader och helt plötsligt kändes döden riktigt närvarande.
Nästa morgon körs jag in till magnetröntgen. Det är en fantastiskt service på sjukhusen med transporter överallt, bara ligga i sin säng eller som här sitta i en rullstol och låta sig förflyttas. Det är ett jävla oväsen i röntgen när man ligger inne i den trånga tuben. Riktigt störigt faktiskt. Efteråt undrar jag när de har resultatet och jag kan åka hem. De kan inte lova mig att jag får det under dagen och det skulle i så fall innebära att jag får ligga kvar över helgen. Inte kul, i synnerhet inte med mitt rumssällskap. Visserligen är det skidskytte en hel del av dagarna som ett minimalt plåster på såret. Men, min lycka står mig bi, på alla sätt. Framåt eftermiddagen får jag reda på att jag hade haft två stycken små strokear , det ger en liten ärrbildning som syns. En TIA, som jag trodde det var innan, ger inga ärr. Så sällan har väl någon varit så glad för en stroke som jag var då, dessutom i tid för att ringa sjukresor och komma hem samma kväll.