UTFÖRSÄLJNING

Jag började sälja saker direkt efter diagnosen. Det viktigaste var det som gällde min rörelse att få det sålt innan nyår så jag kunde avsluta den. Som tur var så var våra kära grannar, Agnes och Daniel villiga att ta över fåren, även traktorn och en del redskap köpte de. Mina mynt var också bland det fösta jag sålde. Som tonåring startade jag en myntsamling en gång och fyllde sakta, sen har jag faktiskt fyllt på den när det kommit nya mynt. Jag har också köpt en del jubileumsmynt som hundra och tvåhundrakronor i silver. Annars var silverkronorna min stora grej. När de slutade att präglas 1968 så var silervärdet i dom 1,10 kr. Jag tyckte det var lite dumt att bara få en krona för ett mynt som var värt en å tio, så jag stoppade undan dem allteftersom de kom i mina händer. Det är fantastiskt vad man tränar sin blick att känna igen olika nyanser, för mig alltså att skilja på en silver och en nickelkrona. Det blev närmare tusen kronor inklusive tio, tjufem och femtiöringarna. Jag kontaktade en mynthandlare utanför Övik som annonserade om att köpa silvermynt mm. Han kändes seriös och efter diskussioner fram och tillbaka kom vi överens om att en vän till han kunde möta upp på parkeringen utanför sjukhuset när jag skulle dit. Så på en parkering lämnar jag över en konsumkasse med drygt tio kilo mynt till en för mig helt okänd person utan något kvitto. Tillit är bra, det har jag kommit långt med (mina bilaffärer har ofta varit koll på bilen mest för syns skull samtidigt som jag tagit in om jag känner tillit för försäljaren, det har varit en framgångsväg). Så efter ett tag får jag en avräkning och utbetalning på nästan femtontusen för en påse pengar.
Men den verkliga utförsäljningen kom igång efter nyår även om jag startade med lite böcker redan i november. För mig var det närmast ett terapeutiskt sätt att göra mig av med våra saker. Det är ganska mycket man hinner samla på sig under ett liv och de senast 39 åren på samma ställe med två stora hus, uthus och avställningsytor utomhus. Och ska man flytta in i en lägenhet så måste det mesta bort. Och det är svårt att skiljas från många saker. Varje sak, varje bok väcker minnen. Att då någon betalar/visar uppskattning och jag möter den som tar över är en läkande och uppbygglig process.

Så under vintern och vårvintern satt jag mycket ute i butikslokalen och fotograferade böcker, skivor och allt möjligt annat och la upp på facebook, bokbörsen och andra säljsajter. Mycket förvånar mig vad som går att sälja och inte. En sak jag tror är lättsåld ger inga träffar och en femti år gammal presenning har jag sju köpare på inom timmen efter att jag lagt ut den. Jag som varit lite av en enstöring på Tannflo träffar nu massor med folk och gläds jättemycket åt alla nyinflyttade, generationen under mig, som flyttat in i och omkring Näsåker.
Behandlingarna rullar på, det är sällan jag får komma in efter två veckor utan mitt trombocytvärde är oftast för lågt , blodprovet två dagar innan, så det skjuts till var tredje vecka. Biverkningarna är i alla fall mer hanterbara, första veckan går jag med käpp och bara kortare promenader med Kärztin som får sin dagliga långpromenad av en hustomte som hyrt in sig mot att hjälpa till lite. En av de jobbigare biverkningarna är smaken som gör att allt är äckligt och matos som får mig att må illa samt slemhinnorna i munnen som inte tål salt, surt och sött. Svårt med mat, ibland är det mest risgrynsgröt som alltid tycks gå att äta.

Vi får mycket hjälp. Hemtjänsten kommer med mat tre gånger i veckan (för mig underbart smaklös mat) och diskar, sorterar tvätt lika ofta, och en städning var tredje vecka. Våra syskon är uppe en del och hjälper med att röja och köra till tippen och att tvätta och sortera en kakelugn jag haft liggande och aldrig fått uppsatt. Sen har vi en vän som kommer och skottar snö och grannarna som hjälper till med småsaker som att handla mm.

En sak med smaksinnet var att jag inte klarade av att dricka vanligt vatten så vi köpte hem Ramlösa i mängder, flera liter om dan. Det fick mig att fundera på Sodastream (jaja jag vet att den är israeliskt, men det visste jag inte då, och finns det nåt alternativ annat då än att bära hem ramlösaflaskor). Så jag beställde en och med den två extra gasflaskor. Nu har de två system för gasflaskorna och de extraflaskorna jag beställt var blå och passar inte till sodastreamern som kräver rosa. Jag ringer till Sodastream och får ett trevligt samtal med en kvinna som säger att hon skall ordna det och de kommer att höra av sig. Vilket de inte gör. Efter två tre veckor ringer jag igen och får prata med en britt som sitter i London. Hon är också trevlig och lovar att kontakta den svenska avdelningen så ordnar de upp det. Vilket de inte gör. Efter ytterligare två tre veckor är jag rätt så irriterad när jag ringer upp och hon som svarar kontrar och vi hamnar i skyttegravskrig. Jag har ju uppenbarligen beställt blå flaskor och telefonsamtal diarieförs inte och jag borde skrivit mejl. Men efter en stunds käftande så stoppar hon och säger. Det blev inte bra det här vi gör en omstart. Vilket är ditt problem. Efter fem minuter har jag en returfraktsedel på mejlen och får reda på att jag kommer att få tillbaka pengarna för dem och måste beställa nya rosa flaskor själv. Sagt och gjort och efter ett tag får jag en återbetalning, men inte på flaskorna utan hela mitt köp av maskin och flaskor. Nu är jag sån att jag inte vill ha onödiga överraskningar som återkrav och jag ringer upp och råkar faktiskt få prata med samma som sist. Hon blir förvånad att jag öht vill betala tillbaka men säger att hon skall kolla upp det och återkomma. Efter en kvart ringer hon tillbaka och säger att ’det är vi som gjort fel och det får vi stå för, så lycka till med din sodastreamer och ha en bra dag’ och man riktigt hör hennes stora varma leende.