Vintervila

4 januari, 2011 Av av Tonny Molander


Vi var ute och tog en promenad i den tjugogradiga vinterkylan. Snön knarrar under fötterna för övrigt är det helt tyst och stilla. Vintern har frusit ett fast grepp över tillvaron. Det är vila nu, naturen tar igen sig, så och jag som har en veckas semester så här på årets första dagar.
Jag funderar mycket över de vägar vi väljer, vilka prioriteringar vi gör. Jag själv som bor på landsbygden är beroende av bil. Skulle alla ges samma möjlighet till den konsumtion jag har så skulle inte världens resurser alls räcka till. ändå tror jag att jag ligger långt under genomsnittet. I gårdagens The Plan som visas på SVTplay sas att det finns tusen olika vägar till överlevnad. Det viktiga är att vi går den väg vi själva tror på. Just den mångfalden tror jag är viktig. Det handlar om att jag gör vad jag kan och att jag litar på att andra gör det de kan. Det är inte lätt när jag ofta tror att andra går åt helt fel håll, vilket håll som nu är det rätta. För mig är den globala rättvisan det som betyder mest, och de sociala aspekterna är det som huvudsakligen intresserar mig.
På nätet har jag i ett par dagar varit med och diskuterar om ansiktsslöjans vara eller inte vara. Det är en viktig fråga på många sätt. Nyligen har det fastställts av DO Katri Linna att det varit förenat med diskriminering att förbjuda niqaben för en elev. Jag välkomnar ett sådant beslut och jag sätter mig till motvärn mot de som ropar på förbud. Jag upplever att förbudsivrarna mest är rädda för att den islamska kulturen tränger sig in hos oss. Det kanske den gör. Vi har en hel del muslimer i landet numer och de är också svenskar med allt vad det innebär i religions, ytrande och kulturell frihet. Det som är svenskt är föränderligt. Bara för att det idag varit baserat på kristna, europeiska opch amerikanska värderingar finns det inget som säger att det för all tid ska så förbli. Tvärtom, vad vi vet är att det förändras. Ingenting kommer att för alltid bestå. Vi lever idag i en global värld där människor flyttar, kommunicerar och möts över alla gränser. Vårt land är ett land dit det finns gott om fysiskt utrymme att komma till. Vi är ingen isolerad enklav i den här världen.

Tvärtom bör vi göra vad vi kan för att vi ska integreras i världen, inte att vi som nu ska flyta ovanpå och leva utav den andra och tredje världen. Vi är i behov av en solidarisk politik, och den måste handla om att dela på så väl utrymme som tillgångar. Vi behöver en hållbar politik som gör att vi kan fortsätta befolka den här planeten som vi trots allt fattat tycke för. I det ligger att vi bör öppna våra gränser ytterligare för människor som söker sig hit. Och det inte enbart utifrån att vi ska ha mer arbetskradft baserad på en idé om en ökad tillväxt. Nej, vi ska välkomna människor hit i första hand av solidariska skäl. Vi har mer plats än er, alltså delar vi med oss, sen får vi göra det bästa av situationen tillsammans. Med detta kommer nya idéer och nya ideal. Vissa saker kan vi inte acceptera, andra har vi inget skäl till att motsätta oss. Just klädsel är alltid en sak som leder till diskussion och är signalmarkeringar för olika livsstilar. Det kan röra sig om kepsar i klassrum, nitar och kjedjor som attribut, bara bröst på badhus eller som kläder som döljer det mesta av kvinnan. Att dölja kvinnans kropp och ansikte är så motsatt mot vår idé om att exploatera och framhäva kvinnokroppen. Här går verkligen två ideal på tvärs. Två ideal som både kan vara uttryck för kvinnoförtryck och lika väl kan vara ett uttryck för den enskilda kvinnan att visa sig precis på det sätt hon själv vill.

Låt kvinnan själv välja sin klädsel och låt oss andra vänja oss vid att möta henne på det sätt som hon väljer att visa sig för oss. När det gäller klädsel är det huvudsakligen en fråga om tolerans och vidsynthet när vi visar respekt för andra.

Det är hög tid att vi bygger broar i stället för att resa murar.