42 svaret

Svaret

Vad håller mössen på med? Försöker de ännu en gång få vår hjälp att analysera svaret. Vi har räknat ut det. Det är deras sak att tolka det.

Tiden rullar på och döden blir allt mer konkret. Jag undrar om beslutet/insikten att jag aldrig mer kan köra mc var det som slog igenom som fick mig att känna hur nära döden jag är. Jag såg nyss ’Hur vi gjorde Thank you for the music’ och grät en hel del, tittade sen på det färdiga resultatet, och i snyftningarna kommer ett ynkligt ’jag ska dö snart’ Det börjar bli så väldigt konkret med käpp inomhus, svårt att resa mig, sälja hojen och hemsjukvård varje vecka. Det är ändå rätt sorgligt, inte min största önskan precis. En rejäl tur med hojen ner längs kusten hade varit mycket roligare. Sen förändrar det inte min syn och nyfikenhet på döden. Så så här är det ibland.

Placebo och hypokondri tror jag ligger nära meningen med livet, om det får mössen protestera hur mycket de vill. Jag har alltid varit starkt hypokondrisk, en som inte bör läsa läkemedlens biverkningar, men det kan jag så klart inte låta bli, alltså undviker jag dem istället. Tex när jag som brevbärare ringde och sjukanmälde mig, (jag ansåg att jag hade rätt till 10 % sjukdagar som en extra semester,) för magont och illamående , så blev jag så klart liggande hela dagen i magont och illamående. En helt bortkastad sjukskrivningsdag. Å andra sidan kan jag bromsa ett sjukdomsförlopp om jag inte får bli sjuk även om jag känner att det är på gång. Så det är både plus och minus mes att vara hypokondrisk, samma sak med dess motsats placebon. Jag diskuterade det här med hemsjukvården senast. De vill hela tiden ge mig mer och mer medicin och jag har ett försvarligt lager att ta av nu även om det mesta är för biverkningar av cellgifterna, alltså rätt obsoleta. Mer morfin, sömntabletter, mot hård mage, mot lös mage, mot illamående skulle jag ju kunna använda. Den ena medicinen fixar den andre så att säga. Jag anser att smärtan är min vän och att så länge jag kan ta den är det bara okey att den säger var och vad som är fel även om jag inte längre kan göra något åt det så är det fint att känna. Jag har nästan aldrig ätit huvudvärkstabletter förr (nu går en del paracetamol och ipren) utan försökt vila huvudet istället. IngaMari har ett knep där man koncentrerar sig på huvudvärken, går in i den, och säger vad den har för färg. Sen häller man ut den genom pannan och värken är borta, När jag ändå nån gång inte stått ut med mitt huvud har jag övat upp sån känslighet att en halv barnmagnecyl oftast hjälper. Så när hemvården vill att jag ska ta mer svarar jag med att ta mindre. Morfin är bra, jag sover skönt, men jag får också förstoppning, så jag tar nån tablett nån gång när jag har lite för ont så jag inte kan sova, ibland tar jag en sömntablett, men samma där, inte varje dag. Mössen grymtar åt att hypokondri skulle vara livets mening.

Universum är lätt. Det är stort, mycket större än du tror. Så jag nöjer mig med att visa en liten bild av det. Vi ligger rätt bra till där i Vintergatan i utkanten av galaxhopen Lankea. Det är skönt så att ingen kommer på att bygga en intergalaktisk motorväg just där. Sen finns det förstås en otalig mängd andra galaxhopar lite varstans utanför vår egen, en del ganska lika, andra skiljer sig nog en hel del i färg och form från vår egen. När jag dör ska jag nog lifta runt lite bland dem. Måste vara intressant att möta en annan galaxhops struktur och invånare. Mössen knorrar välbefinnande när jag refererar till den intergalaktiska motorvägen.

Allt är väldigt väldigt mycket. Det inrymmer såväl universum, meningen med livet och oändligheten, och ett par saker till. Oändligheten är kul, det är mycket det bara i sträcka, men tänk på att det även innehåller oändligt många variationer av varje individ, sak och tanke. Så nånstans finns det en brontosaurus med samma intellekt som mig som bygger en stad i öknen för att kunna plantera högpresterande autistiska blåklockor som han livnär med vatten och sol från den märkliga energianläggning han just uppfunnit. Och finns inte detta så är faktiskt inte oändligheten oändlig även om vi givetvis inte kan föreställa oss alla variationer. Jag försökte en gång mig på att förklara oändligheten med en variant av det krökta rummet, något jag skrivit om tidigare, som kortfattat går ut på att maximum når minimum, alltså tittar du tillräckligt långt ut i rynden ser du till slut atomerna i i din egem hjärnas celler. Nackdelen med den förklaringen, förutom att det intr en säger vad som finns utom eller hur många variationer vi har inom är att den är solipsistisk. Du är universum och dina tankar allt som existerar, kul en stund, tröttsamt i längden. En variant är att i stället för din hjärna hamna i jordens centrum och Gaiateorin. Att jorden är en organism tycker jag inte är konstigt. Nu har vetenskapen visat att skogen är en medveten organism som gör sina val genom rötter och mycel på ungefär samma sätt som ett insektssamhälle. Men hur man hittar skogens och även Gaias drottning återstår att se.

Just nu är jag väldigt svag, var precis ut till hojen och ner i källaren för att leta nycklar och hämta verktyg. Jag känner mig helt färdig, var tvungen att lägga mig en stund och pusta ut innan jag orkade sätta mig vid datorn. Dessutom tryter inspirationen så jag bestämde mig för att skriva ändå, börja här i nuet och se var det landar. Jag vill sänka kistan något, men den är så himla välgjord att jag inte får in fogsvansen mellan det översta brädvarvet. Nåväl jag har både sticksåg och slipapa om det kniper. Är slipapa rikssvenska eller värmländska? Kanske mer känt som vinkelslip eller kap.

Just nu är allt väldigt tråkigt. Jag är ohyggeligt trött och orkar hålla uppe koncentretionen fem tio minuter i sträck, sen måste jag ligga ner men somnar inte, har tagit sömntabletter de tre senaste dagarna. De fungerar men jag är ändå trött när jag vaknar. Så jag ligger ner den mesta tiden. Att det skulle vara så här tråkigt att dö hade jag faktiskt inte väntat mig. Lite mer action kunde det gott var. Var är smärtan, ångesten, rösterna som tränger på genom väggarna. Inget av det, bara trötthet och leda och ett världsläge som bara blir värre och värre. Hur kan man inte tro på klimatförändringaran med den jakten som är nu efter vatten, jordartsmetaller och åkermark. Däremot är det lätt att förlora tron på människan med alla girigbukar som roffar, bombar, protektionerar med ett kollosalt lidande till följd. Men i det finns det ändå männsikor som hjälper varandra, i Ghaza, i Ukraina, Sudan, Yemen och massor med andra platser som hjälper för att någon behöver hjälp, som delar med sig av det dom har även om det inte är överflöd. Nej jag har ändå tappat hoppet på mänskligheten. Undrar om bordsbokningen har öppnat på Restaurangen vid världens ände?